Det är så roligt när ens vänner berättar om killar/tjejer dom träffar och pirret i magen dom känner när dom är tillsammans med den personen dom gillar. För ett år sedan kunde jag lättare förstå vad det var dom menade. Verkligen. Men idag? Det var så längesen jag själv kände den känslan. Det låter kanske tragiskt, men jag kommer inte ihåg hur det är att vara kär. Jag kan inte bli kär? Kanske är jag den som är för kräsen? Jag vill inte vara kräsen. Jag vill nog bara bli riktigt lycklig in the end, men å andra sidan vem vill inte? Jag letar inte efter kärleken utan tar det som det kommer, men kvällar som den här.. När man har tid över till att tänka lite djupare.. Jag kan inte låta bli att faktiskt tycka lite synd om mig själv över att detta faktiskt är ett faktum. För vem vill inte få känna alla dessa fjärilar i magen? Vem vill inte gå runt med ett konstant leende på läpparna över att vara nykär och nyfiken? Men jag känner mig absolut inte ensam. Jag är omgiven av dom mest fantastiska männsikor och vänner! Men som sagt.. Nu när jag tänker efter så kan jag inte låta bli att tycka att det är lite sorgligt.

Jag och min vän Ida pratade om det idag under våran powerwalk, kanske var det så det kom upp i huvudet på mig ifrån första början? Vi hade inte en lika djup diskussion som jag just nu har med mig själv dock men jag tror det var den som fick mig att tänka till. Och ja, haha, vi kunde prata fast att vi gick det fortaste vi kunde. Det blev ju såklart lite flåsigt och anfådda blev vi, men det kunde vi ju inte låta hindra oss från att prata och skratta. Det är väl därför man tränar ihop? För att fördriva tiden och glömma bort hur jobbigt det är.