När du inte vet vad du ska blogga om? Vad bloggar du om då? Just nu har jag noll idéer och känner mig allmänt trött. Men jag tänkte att jag kunde dela med mig av några tankar jag fick nu när jag satt och läste runt på datorn istället för att skriva det vanliga om vad jag gör osv..

Har ni inte tänkt på hur lätt det är för någon annan att ta din inre styrka ifrån dig? Det gäller bara att aldrig låta folk komma så nära inpå dig, inte så att det kan förstöra dig. För så länge du är nöjd med hur du ser ut och vem du är så spelar det absolut ingen roll vad någon annan tycker om dig! Det är så lätt för andra att döma ut dig för att du är "den och den" när dom egentligen inte har en aning om vem du är eller vad du står för. Dom bestämmer sig för att tycka en sak som egentligen bara är tagen ifrån toma intet. Varför? För att du har någonting dom inte har eller kanske just för att du är just den du är? Jag vet faktiskt inte.. Det finns nog inte heller någon bra förklaring till varför folk gör så. Det gäller bara att du är stark nog att lita på dig själv, att du vågar knuffa bort deras elaka kommentarer och att inte ta åt sig av vad du hör.

Alla vill vi ha glädje i vårat liv men om vi är ledsna hela tiden och lyssnar på andras tycke, hur ska vi då kunna få den glädjen? Tänk istället på alla som faktiskt vill vara en del av din vardag som till exempel din familj och dina vänner. Ingen har tvingat någon att bli din vän osv. Du har troligtvis den utstrålingen och personligheten dom behöver in i deras vardag! Tänk på allt det positiva runt omkring dig och lägg märke till det istället för att höra vad folk du inte känner tycker och tänker. Ge ditt liv möjligheten till glädjen!! Fundera över varför du egentligen petar i maten och inte vill äta mer än 3 tuggor utav den goda middagen din pappa har lagat. Är det för att du inte är nöjd med din kropp eller för att andra tycker att du kunde vara lite smalare? Var stolt över den du är, så stolt som du borde vara!

mitt i fotbollen ligger jag och en vän och smsar om någonting helt annat.....

var är männen i våra liv? var är dom spontana glädjespridarna? vart bor dom och vart finns dom? varför finns det inga roliga killar som är ämnade för oss? sånna killar som skojar och är trevliga mot våra vänner och som vet vad dom vill med livet. som uppskattar tiden tillsammans med oss och som uppskattar oss för dom vi är. killarna som är stolta över att vara våra pojkvänner och som vill visa upp oss och som inte vill ändra någonting på oss. dom som är glada över att vi är dom vi är. som inspireras utav våra brister iställer för att irritera sig på dom. vart finns dom?

dom härliga personerna som bjuder på sig själva och som inte behöver hävda sig inför sina polare. som kan sitta och pussa på oss trots att dom andra skriker åt målet i fotbollen. dom som brinner för livet, för saker och har en passion. killarna som är aktiva i förhållandet, stället upp, finns där och löser problemen tillsammans med oss.
man måste synka varandra, hjälpas åt, ge en famn när den andra behöver det och kunna älska, vilket är det absolut viktigaste!

det är dom vi vill åt! vart hittar vi dom?? snygga får dom oxå vara!! eller.. det måste dom vara! annars finns det risk att kärleken dör ut.

faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan 2-1 till japan.............. kom igen nu sverige!
update: 3-1...................

"Allt som vi verkligen älskar är oersättligt,
och allt som vi kunnat tänka oss att ersätta har vi aldrig i sanning älskat."

"You can become blind by seeing each day as a similar one.
Each day is a different one, each day brings a miracle of its own.
It's just a matter of paying attention to this miracle."

jag vet att det bästa kanske vore att bara dra
nästan gå under av sorg men att sen skulle det vara över
men det går inte
folk säger att det kommer ta tid
men att om ett tag är allt bra igen
för så säger man ju alltid
men jag vet inte
jag kan ju inte sluta älska dig bara sådär
och glömma allt jag känner

ibland känns det bra och jag tror
att jag håller på att lyckas komma över dig
men så vågar jag liksom inte och sitter fast
trots att jag verkligen vill komma vidare
och när jag märker det
att det är likadant nu som förut
att saknaden inte släpper
så känns det som att det enda jag klarar av är att
liksom nöta bort känslorna
låta tiden gå och hoppas och sörja och hoppas och sörja
tills de försvunnit av ren utmattning
det vore så sorgligt om det skulle sluta så
men just nu känns det som att det är allt
jag över huvud taget kan göra

idag har jag tänkt en del och gått igenom vad jag mår bra av, samt vad som gör mig ledsen.. men sen slog det mig! varför tänka så mycket? jag vet ju vem jag är och sen spelar folk i min omgivning ingen roll! så länge dom inte har viljan att hjälpa mig att "nå mina mål" och är lyckliga för mig för vad jag lyckas åstadkomma här i livet så är dom inte värda min uppmärksamhet eller mina tankar. för som jag sa innan... jag vet ju vem jag är och det är det enda som ränkas!
jag heter emma swärd och är 19 år gammal. oftast med ett leende på läpparna tar jag varje dag som den kommer. jag försöker få det bästa utav livet och kämpar för att nå mina mål. jag har en stark passion till att sjunga och testar gärna nya saker. jag tror att jag kommer lyckas då jag är så utåtriktad som jag är!

så! till er som någonsin låtit andra komma för nära er, på ett nagativt sätt för er.. låt det vara slut på det! för allvarligt? ni måste ju hålla med mig om att man hellre går helt ensam dag ut och dag in, än att umgås med människor som får en att må dåligt och känna mig mindre värd. det finns absolut ingen anledning till att stå ut med sånt för du är värd allt det bästa i ditt eget liv! för oavsett vad så kommer du alltid att vara centrum i det.

finns den kille som klarar av att leva tillsammans med 100% emma?
att sluta helt ensam, det är min störta rädsla. att inte ha någon som sin egna stöttepelare, att inte få älska någon som älskar en lika mycket (om inte mer) tillbaka och att inte ha någon att skratta tillsammans med. jag vill verkligen inte sluta så.
jag är ganska impulsiv, galen och krävande som person. samtidigt som jag såklart, som vilken annan som helst, kan mysa i pyjamasen framför tv:n en hel kväll oxå. men jag tror jag är lite utav en berg -och dalbana, haha! vilket får mig att tänka "finns det någon som skulle klara av att dela sitt liv tillsammans med mig?"